Tua Forsström
Fiskars i februari 2021 med blek sol och pandemi, fjärran från
turistsäsong. Två gånger kör jag fel, sitter och tänker på tidigare
målningar av Katarina Reuter jag sett: utsikter över landskap, fåglarna,
fossil, små delar av skelett, det arktiska, det biologiska, natur. Lite
som en upptäcktsresandes dokumentation innan kameran fanns. Katarina
Reuter målar landskap och natur som sinnestillstånd. "Innan kameran
fanns”? I själva verket berättar Katarina Reuter att hon ofta
fotograferar och sedan målar utgående från fotografierna. Varför gör hon
det? Hon tar ett kliv bort från det avbildande, tänker jag. Hon
distanserar, såsom starka sinnesupplevelser kräver att distanseras för
att de ska gå att hantera i konsten. Fast "distanserar" känns förenklat.
Fotograferandet kanske snarare är ett led i en mycket mer omfattande
transformeringsprocess, där det handlar om det svåraste: att få ihop
yttre och inre?
I ateljén i den stora vita ladugården hänger de nya målningarna samlade
på samma vägg. De har ganska små format, vart och ett autonomt samtidigt
som de ingår i en gemensam sfär, och det omisskännliga tilltalet i
Katarina Reuters måleri slår emot mig genast när jag kliver in. Jag
lägger märke till att en perspektivförskjutning har inträffat –
landskapet har flyttat längre bort i de nya målningarna, det finns där
på avstånd att urskilja genom en trådsliten spetsgardin, gastyg, nät,
reflekterande fönsterglas, en sländas vinge. I förgrunden, där vi är
vana vid att fästa blicken: några stenar som ägg på fönsterbrädet, en
blå trastfågel som sover. En glödlampa reflekterande landskapet utanför,
och samtidigt sin egen spegelbild. Men också gardiner dragna åt sidan
som ger en illusionen av teaterscen. Och djuren finns ju där:
kråkfåglar, sländor, nattfjärilar, fiskar.
Man kan stöta på dikter som har en sådan märklig självklarhet att det är
som om de alltid funnits. Någon har sträckt ut handen och fångat in dem
bara och skrivit ner dem, och man önskar avundsjukt att det varit man
själv. Katarina Reuters bilder är gåtfulla och fullständigt
oförutsägbara, men kan väcka samma djupa igenkännande och känsla av
självklarhet – som att de har funnits hela tiden tills hon har tagit
fram dem i ljuset och gjort dem synliga. Den upplevelsen kanske
samtidigt låter komisk med tanke på all samlad hantverksmässig
skicklighet och tidskrävande möda som deponerats i målningarna och syns
ända in i de allra minsta enskildheterna. Jag går så nära att jag står
med näsan alldeles inpå verket "Viskaren" och ser på skogen som
avtecknar sig där allra längst borta – de enskilda träden och grenarna,
de hundratals tunna linjerna. Jag vänder mig om: Men det här måste du
väl ändå ha gjort med något slags penna? Nej, med pensel, säger
Katarina. Men finns det så tunna penslar? Ja, det finns så tunna
penslar.
"Vintern minns inte ditt namn" heter ett verk från 2014 som jag hade
sett en bild av, ett landskap som genom snöyra eller ett filter, blekt
och svepande, man urskiljer inte riktigt. Jag frågar om det kanske kunde
ha varit ett anslag till de nya målningarna. "Det är möjligt", svarar
Katarina litet obestämt, och säger att hon ser sitt måleri som ett
fortgående arbete där allt faktiskt hänger ihop med allt. Det blir
mycket återanvändning, lager på lager, och ibland kan man ana
underliggande skikt med delar av motiv som fått ligga kvar - eller också
anar man dem inte. De är kvar för att de ska vara kvar.
Solen håller på att gå ner medan jag kör hem. Någon frågade Tomas
Tranströmer en av de sista dagarna han kunde tala hur han skulle
beskriva ett inspirerat tillstånd. Han funderade och sen sa han: "som en
lugn upprördhet, kanske". Jag tänker att jag inte tidigare förstått så
exakt som just nu vad han menade. Jag tänker på Katarina Reuters
målningar i den vita ladugården och på den motstående väggen det ljusa
vidsträckta landskapet utanför fönstren. Jag tänker på mitt hem. Under
många år hade jag tyckt att "inspiration" var ett svårt ord att använda.
Nu slår det mig att det vi kallar inspiration på ett generöst sätt kan
göra också betraktaren delaktig, som en mild påverkan som följer en
vidare. Man tar ju med sig de där bilderna. Köra sakta på den isiga
vägen, solen i ansiktet, och jag undrar om jag kom ihåg att dricka mitt
kaffe och tacka.